The nerd at the end of the spectra

Archive for February, 2009

Åh, Fest!

Imorgon ska jag jobba från klockan 08.00 till 17.30.
Imorgon får jag in 2083 kronor i lön.
Imorgon ska jag bli jättefull.
Åh, Fest!

Advertisements

Man skulle vilja att saker och ting gick ens väg ibland.

Just nu är jag ganska så trött, och en hel del besviken.
Konfan var trevlig, och mässan var jättefin – lagom lång och så, och även om bara hälften av barnen dök upp så hade vi det jättetrevligt.
Speciellt ledarnas hysteri efteråt.
Det är en fantastisk upplevelse när människor omkring en
river sina egna murar och kliver ur sina skal.

Men nu är ännu en sådan stund när jag känner mig lite trött på det här.
Jag vill ha allt. Nu. Det vanliga skulle vara att vilja åka till Taizé, men för tillfället är jag nöjd med att vänta på Juli här hemma i Sverige. Men om jag ska göra det så ska jag väl få ha roligt under tiden?

Jag hade tyckt om att ha en ordnad, stabil ekonomi.
Jag hade tyckt om att få ta de sånglektionerjag sett fram emot i två månader.
Jag hade tyckt om att få ha ett känsloliv utöver de vanliga, platoniska formerna.
Jag hade tyckt om att få vara attraherad av de människor jag är attraherad av utan att det skulle ställa till med problem.
Och frankly, så hade jag velat få ha sex, för det är lite för lång tid sedan sist nu.

Men nej, jag skulle bli sjuk som ett aber och missa två veckors jobb och kommer därför inte få en vettig lön innan april.
Men nej, utan en stabil ekonomi kan man inte ta privata sånglektioner, hur mycket man än saknar att få sjunga.
Men nej, trots att jag fysiskt känner mig snyggare än jag gjort på länge, så känner jag mig fulare än någonsin på insidan.
Men nej, för jag har jättesjuka försvarsmekanismer vilket gör att de människor jag blir attraherad av är människor jag inte kan få, och som jag normativt sett verkligen inte borde tycka om.
Och Nej, min enorma brist på självförtroende säger åt mig att jag inte skulle kunna ragga upp en gnu som någon suttit på.

So there.
Nu ska jag röka en cigg, och sen ska jag sova, för jag ska jobba klocka åtta imorgon bitti.
Ursäkta den obligatoriska ångestdeppen.

Det blir vår igen

Dalarna var rätt så fucking underbart.
Aldrig har jag varit med om ett ledarlag så sammansvetsat, en konfirmandgrupp så fylld av potential eller en sådan enorm glädje över minsta företag.
Men bästa av allt var nog inom mig själv.
För exakt ett år sedan spenderade jag sista kvällen i Dalarna med att gråta hysteriskt på min präst. Jag grät, och skrek och vägrade med varenda cell i min kropp att åka hem. Dagen efter spenderade jag en hel bussresa med att med ren vilja få bussen att vända och åka tillbaka till Svärdsjö.

Inuti mig var kaos. Runt mig var fullkomlig panik, och jag vägrade återvända till den.
Men det gjorde jag.
Ett år senare fällde jag några tårar för mina vackra konfirmander, för att livet är vackert, och för att jag var så fruktansvärt trött. Men jag kunde packa min väska. Jag kunde bära den till bussen och sedan sätta mig på ett säte och åka hem. Det enda som gnagde i mig var att jag antagligen inte kommer tillbaka nästa år. Jag är med största sannolikhet i Taizé, och Dan kommer få hantera 95:orna själv. Jag fällde en tår för att livet alltid rör sig. Ingenting står någonsin stilla.

Jag har slagits av tanken att hela livet känns som om man knyter ihop lösa trådar. Jag trodde att det kanske bara var trean i gymnasiet. Eller när man tar aktiva steg för att lämna en depression. Men är det kanske så att hela livet är en resa från ett ställe till ett annat?
Att det konstant känns som om man lämnar saker och ting bakom sig?

Emil Jensen uttrycker det väldigt fint. Godnatt.

Jag börjar tänka på vad som skrämmer mig mest-
Det som är statiskt eller det som tar slut.

Jag börjar tänka på vad som gläder mig mest-
Det som är evigt eller det som byts om.

Men Ät Bajs, Vad Gör Ni?

..aaand I’m home.
Som ni märker av rubriken är jag fullproppad av internskämt och citat som inte en jävel kommer fatta förutom oss i ledarlaget. (“Smakar lite salt.”)

Jag har därför bestämt mig för att inte blogga Dalarna.
Inte än iaf. Och det här inlägget kommer ta slut alldeles strax, för min hjärna vill inte vara med och leka än. Den försöker just nu acceptera det faktum att jag inte ska vara på andakt om en timme.

De konfirmerar sig den 9:e maj.
Usch. Det är ju typ snart.

Välkommen till ett vykort

För första gången har vi med oss internet till Dalarna, och jag känner att nu har jag fan pillat mig i navel tillräckligt. Dags att göra något som i alla fall är nästan produktivt.

Jag är sliten itu, liksom.
Jag är här, det är sjukt skoj och jättemysigt, och vi bor i ett freakin’ vykort. Det är en halvmeter snö ÖVERALLT, och solen lyser på istapparna som hänger från taken på de röda små stugorna och Husmor Britt-marie är lika fabulös som vanligt.

Å andra sidan lider jag fortfarande av kvalen och sviterna från gårdagens bussresa upp hit.
Med tre timmars sömn i kroppen inser jag klockan kvart över sex, lördag morgon, att två spyor på en halvtimme faktiskt betyder magsjuka och inte junkfood-overdose.
Ni förstår säkert själva att bussresan blev fantastisk.
40 passagerare, elva timmar, fem kräkpåsar, fyra liter vatten, två ciggaretter och ett punkterat däck senare är vi framme i Svärdsjö, Dalarna.

Jag börjar må bättre nu.
tog ledigt från praktiskt taget all aktivitet idag, och sov 13 timmar. Tog en lång dusch, och åkte till affären med Britt-marie. Fick se metropolen Svärdsjö i all dess Glory, och nu har jag kastat fram ett städschema dessutom. Som sagt; produktivt värre.
Men snart kommer barnen hem från backen igen, och jag ska röka innan dess.
Håll utkik, Dalarna kommer säkert ha mer att bjuda på!

Come so far, got so far to go.

Well, Well.
Då var det dags.
Gah.

Väskan är packad och hysteriskt tung – jag kopplade inte att plats för fler saker betyder fler saker som väger mög-mycket – och jag ska snart bege mig till stan, med slutgiltigt sikte på Charlie. Vi ska sedan släpa, rulla eller lifta oss bort till kyrkan, och sedan- Gah.
No going back now. Jag har dock valt att inte följa min kära systers råd, och kör på varma fodrade stövlar istället för högklackat. Heh.

Det ska bli hysteriskt.
Om det betyder hysteriskt roligt eller hysteriskt kaos, det vette fan.

Jaja.
Vi har i alla fall lyckats övertyga prästen om att konfirmanderna ska slippa se Bend it like fucking Beckham, och istället få avnjuta the fab som är Juno.
Så. Jag åker till Dalarna, och ni andra lyssnar på Kimya Dawson och är duktiga.

Toodles.

My boots may be made for walking…

..men det är ju typ två decimeter snö utanför dörren. Så, liksom.
Nej, jag vet inte riktigt hur det ska gå med mina stackars fötter i dalarna.
Jag får väl impregnera allt vad jag kan och hoppas på det bästa.

.. och jag måste nog hålla med mamma. Det är rätt mysigt.
Dalarna om tre dagar ❤

Tag Cloud