The nerd at the end of the spectra

Archive for December, 2008

Come on, Baby light my fire.

Min hund är i perfekt höjd för att lägga sitt huvud på min sängkant och se bedjande ut.
Jag blir nästan lite ledsen av att behöva neka henne komforten av att sova i min säng.

Sen flyttar hon på sig, och jag ser att konturerna av hennes huvud syns på mitt lakan, i form av hundhår. Då försvinner det ledsna rätt snabbt.

Dalarna om 47 dagar.

Advertisements

Kyrie Eleison. Kriste Eleison. Kyrie Eleison.

Miserere Nobis.
Jag håller nog på att bli galen.
Jag måste aktivera mig, måste få göra något om dagarna.
Något annat än att stanna uppe länge och ladda hem en massa meningslösa filmer.
Det här med att ha jullov varade knappt till juldagen, sen trodde jag att jag skulle dö av uttråkning. Nu behöver jag snarare komma bort från min hjärna, och mina kompletta fitt-humörsvängningar.
Donna Nobis Pacem.

Dessutom hatar jag att det känns som om jag har gjort er så fruktansvärt besvikna.
Jag är fan bara människa, och en myndig sådan dessutom. (Och det kan jag ju säga tills jag är 45. Jag kommer alltid vara minst.)

Här vilar du i ringhet klädd

Gah.
Kommer hem från Bull imorse, ser mig omkring i det som ska kallas sovrum.
Det ser ut som någon har ätit alla mina kläder och sedan spytt upp dem ige, över hela mitt golv.
Mitt i allting, på något som jag tror är den vita fleece-filten som mamma tycker så mycket om, ligger min hund. Hon tittar upp när jag kommer in och ser på mig som om hon försöker säga “Nej, jag lovar, jag fäller inte alls just nu!”.

Suckande skriver jag en lapp till mamma och pappa där jag meddelar att jag vet att mitt rum ser fördjävligt ut, och att jag ska städa; de behöver inte väcka mig tidigt för att påminna mig om det heller. Så jag vaknar kockan 1 av att min ömma moder klappar mig på huvudet (som för övrigt är ett mycket besynnerligt sätt att vakna på, dock ganska mysigt) och säger,

“Du har nu en timme på dig att äta frukost och städa ditt rum, sen kommer farmor och farfar.”

Det är tur att Evelina är påväg.
Annars hade jag legat i fosterställning för länge sedan.

Iz Ded.

Åh, HERREGUD.
Jag tror jag dör av lycka.
Alla vet inte än, så därför får jag inte blogga det, men HERREGUD, jag dör.

Mm-Bop

Slötid framför TV:n leder till “nordisk julkonsert”.
Pappa konstaterar att “Rick Astley fortfarande är en väldigt liten man med väldigt stort hår.”

Adeste Fideles

God Jul, och ett Gott Nytt År!
Ikväll är det midnattsmässa i Norra Nöbbelövs kyrka, klockan 23:30 ironiskt nog.
Be there or be square!

Kärlek.

Skön är själarnas pilgrimsgång.

Det finns stunder som är själva essensen av att vara troende.
Att se sig omkring och känna sig välsignad.
Jag är oerhört tacksam ibland.

Min julgran är precis lagom dekorerad;
inte tacky men inte spartansk.
Det är minusgrader ute (vilket är bra jobbat för skåne) och det är sådär tjock-svart som man inte kan få om man bor inne i stan. Det är för oss som bor lite utanför som mörkret sluter in och skyddar istället för att störta och skrämma.

Jag och Pappa sitter i vardagsrummet tillsammans, och Julie har somnat på mattan.
Ingen av oss har sagt något på säkert en halvtimme. DVD:n spelar “Jul i Folkton”, och Sara Isaksson och Sofia Karlsson är så bra att de är läskiga.
För första gången på länge blir jag inte kräkfärdig av julsånger.
För första gången på länge kan jag associera dem med så mycket annat än tonårsångest och gymnasietvång.

Imorgon är det Julafton,
och det är utan julklapps-tvång och stress.
Jag ser mig omkring och vill nästan gråta lite.
Jag känner mig välsignad ibland.

Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Tag Cloud